Om man inte sätter upp medvetna mål för sitt liv så har man ändå mål. Det har alla. Dessa kan vara mer eller mindre medvetna. Som jag nämnt tidigare så har jag varit med om en traumatisk händelse. På kursen idag ritade jag upp en livslinje och när detta trauma ägde rum så kan jag säga att det blev som en avgrund i min linje, rakt ner bara. Den tanke som återkom när jag var där nere var att jag ville bli som jag var "innan" detta hände. Jag ville slippa saker som var följder av traumat, men framför allt tänka, känna och vara som jag var innan. Det sa jag till mig själv och andra under många års tid och det blev ett mål för mig.
Inte förrän åtta år efter händelsen (förra året) var jag tillräckligt stark att ta tag i detta på allvar. Då gick det snabbt. Plötsligt, hade jag inte bara tagit mig upp ur avgrunden, jag hade plötsligt passerat målet. Det gick ganska obemärkt förbi men något talade om det för mig att det hade hänt (detta var bara några dagar sedan, jag har nämnt det tidigare också). Jag var dock inte likadan som förut. Om jag hade tänkt efter så hade jag nog förstått att det aldrig varit möjligt - och därför var det ett dåligt mål. Det som hade hänt var att jag hade växt, jag var starkare, jag var lyckligare än vad jag NÅGNSIN varit förut. Detta var tack vare det som hänt. Tack vare... herregud jag trodde aldrig att jag skulle kunna se det så. Det viktiga här är: kanske hade processen gått fortare om jag satt medvetna mål som siktade högre än att kravla sig upp för kanten. Antagligen!
Det här är starkt för mig och omvälvande. Jag är så oerhört tacksam och det har lärt mig något. Nu ska jag sikta på stjärnorna!
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment