Ett av mina favoritcitat är: "De vackraste blommorna kräver en skogsbrand" Det är ju så att de människor som är med om något traumatiskt ofta menar efteråt att de blivit starkare. Att de får en ny livssyn. Nya värderingar. Nya krafter i allt det hemska. Det är fantastiskt!
Jag har svårt att uttrycka mig i detta. För mig var det ungefär så här: Jag småsprang genom livet lycklig i grunden. Det värsta personliga traumat var att ha blivit dumpad någon gång, familjen sprang jämsides och stöttade och var (är) fantastiska, schysta kompisar, snygga killar, medelmåttig i skolan, omtyckt, söt, duktig, snäll osv. Mitt i livets lättsamma lopp sprang jag plötsligt fel, men insåg det inte förrän jag fick en knytnäve i ansiktet. Utan att gå in närmare på detta kan jag säga att denna knockout fick mig att bli helt groggy mentalt. Länge virrade jag runt utan tankar, utan känslor utan samvete. Min enda tanke var att jag ville att det skulle bli som förut. Detta fick mig tillslut att vända mig inåt, jag tvingades att ta tag i svårare saker än att lappa ihop ett krossat tonårshjärta. När jag vände mig inåt och vågade ge mig tid till det som pågick där inne började jag att förstå saker och ting. Det var som att jag bit för bit fick till en karta av det som var jag, en helhetsbild där det hängde ihop, jag menar känslorna, kroppen, tankarna. Detta har gjort att jag fått tillgång till mig själv på ett helt nytt sätt. När jag ser tillbaka på mitt liv innan knockouten så var det på ett sätt lättare men samtidigt ytligare och mindre komplett. Styrka har jag funnit genom att förstå mig själv eftersom det blev nödvändigt för att bearbeta och gå vidare genom livet. Jag tror att det är det som händer för många. Man måste få kraft och vänder sig innåt. Det man finner inuti är det starkaste starka, det gäller bara att tro på sig själv och denna otroliga kraft.
No comments:
Post a Comment