...har jag hört sägas om mig. Men hur tuff man än är så blir man så himlans sirap i benen när man alltid går med maximala steg jämt. För så är det. Min foreverlover Robert är lång och stilig. Så, när vi tar en prommis, shoppar, whatever så går han med normala (+ saktar ner för min skull) avslappnade steg. Trots hans omtanke går jag bredvid med älgkliven så vida att jag stretchar insida lår för varje steg. Om jag går vanligt så måste Robban typ gå småpyttemyrsteg bredvid mig å det vill jag inte. Så runt i livet älgar jag fram med mina minispiror! :)Jag kom att tänka på detta av den anledningen att jag varit nära att vurpa tre gånger idag. Det kanske beror på kombinationen älgkliv+ishalka. Fast iofs ramlade jag i stockholm. Inne på en restaurang. Ingen ishalka där. Fast...älgkliv+champange kanske också är en farlig kombi....
2 comments:
jag har också "minispiror", vår vardagsträning måste vara SÅÅ mycket mer effektiv än långskånkarnas! fast jag försöker umgås med bara andra kortisar, haha :)
Ninen: Ja exakt! Det är en av förklaringarna till att vi är så grymt tighta och vältränade! :) Nu har till och med brorssönerna börjat växa om mig, de snuttiga småskitarna :) ...suck! men men...som sagt, det är vardagsträningen som är den vikigaste! :)
Post a Comment