Har nu varit 3 dagar på en fantastiskt utvecklande coachutbildning. Det är samma företag som står bakom men ändå är de helt annorlunda. Förra omgången (1 år) var det mycket fokus på metod och de verktyg man kan använda i coaching. Jag har upplevt att jag haft massor med kunskaper men at de ej kommit naturligt utan jag har måstat kliva in i coachrollen för att kunna coacha.
Denna gång är fokus på att vara coachande i sitt förhållningssätt och hitta sitt sätt att coacha. Tempot är lugnare och det är mindre korvstoppning. Igår (andra dagen) hade utbildarna en plan för mig som de genomförde. På morgonen tog en av dem ut mig i korridoren och sa (bekräftade) att jag verkade ha fastnat i metoderna och ville prestera för mycket. Hon sa åt mig att prova att slappna av och tänka på detta. Hela förmiddagen var jag stel, obekväm och kände mig "dålig" ioch med att det stämde det hon sagt.
Efter lunch frågade den andra utbildaren om han fick coacha mig inför gruppen (som en demo) och jag bad om att få bli coachar i just detta. Han pressade rätt hårt och gav sig inte där det blev jobbigt för mig. Hela gruppen sa efteråt att det kändes obekvämt och att han pressade för hårt.
Visst, han var tuff men det kändes verkligen att det hände något. 20 min senare skulle jag coacha och det gick väldigt bra. Jag kom i ett annat flow en annan lite "mysig nonchalans" där jag inte måste göra rätt enligt "boken" utan lyssnade på mina egna "rätt". Plötsligt fanns kunskaperna där och kom naturligt.
Jenny (utbildare sa) nyss till mig att "det gör ont när knoppar brister" men vilka resultat det blir - sden går det så snabbt. Jag är redan på väg mott mitt mål, har tagit första steget mot att bli en coach innifrån och ut.
I juni när utbildningen är slut är jag säker på att jag nått mitt mål och mer där till!
Har du några erfarenheter av då knoppar brustigt - men att det sedan har lett till utveckling?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Hej! Grattis till nya insikter och utveckling :) För min del tycker jag att små (eller större) kriser/personlighetskriser kommer och går mest hela tiden och varje gång utvecklas man och lär sig något. Den där "nedbrytningen" tror jag måste komma för att man ska kunna växa. Och de gör oss även ödmjukare :) Ha ett härligt veckoslut!
Vad häfigt! och vad modig du är som utsätter dig framför en grupp. Det hade jag inte vågat. Låter som en bra utbildning!
Jag har precis upplevt hur stark jag känner mig när jag erkänner för mig själv att jag inte mår bra i min livssituation.
Jag har under den senaste tiden varit med om 2 mycket jobbiga missfall. Har inte tagit mig tid att sörja ordentligt, utan har kört på med skola och jobb utan att känna överhuvudtaget.
Innan jul brakade jag ihop totalt och sa högt till mig själv att "jag orkar inte". Så nu i vår har jag tagit ett studieuppehåll och ska satsa på mig själv, att börja må bra igen och jobba på mitt deltidsjobb där jag trivs så bra.
Så, knoppen brast där innan jul och det gjorde så ont, men jag känner att så fort jag erkände för mig själv att detta inte var bra så började det kännas lättare.
Sandra
Post a Comment