Tuesday, May 22, 2007

Svårt men viktigt.

När jag får höra om människor som drabbas av stor sorg eller blir utsatta för psykiskt eller fysiskt våld ryser jag av medlidande. Människor som är mitt uppe i sorgen efter att en nära anhörig gått bort är förkrossade. En person som blivit misshandlad på något vis drabbas ofta av ett trauma som ofta tar år att "överleva". I denna stora sorg känns det ofta nattsvart och som att man tappat bort sig själv i sorgen. Livet känns svårt och hårt att leva. Ändå överlever vi.

Kanske såg du liksom jag på Outsiders igår? Det handlade om människor som drabbats av den plågsamma och i många fall förnedrande sjukdomen Tourettes syndrom. Reportern frågade en av de drabbade om han skulle vilja ta en tablett som gjorde att sjukdomen försvann. Han svarade nej. Detta var gemensamt för alla som fick frågan, "Då skulle det inte vara jag" svarade någon. Trots denna livslånga åkomma som gjorde livet svårare och hårdare så var svaret ett rungande nej. När du läser i artiklar om människor som gått igenom svåra trauman är det nästan uteslutande så att de säger att de gått starkare ur krisen. I senaste Leva kan du läsa om Linda Myron i artikeln "Det värsta och det bästa som hänt". Hon kraschar totalt efter att ha ignorerat sin kropps signaler. Trots att det "bara " är en artikel kan jag verkligen känna hennes nyvunna styrka när hon återhämtat sig. För min del var min största önskan att jag skulle vara, tänka och känna som förut, som det var, innan mitt trauma. Plötsligt en dag insåg jag att jag var något mer än förut, jag var starkare och innerligare. Denna insikt fick mig förvirrad och när tårarna kom visste jag inte om det var av lycka eller sorg. Det hade varit så mycket sorg kring det som hänt så dessa lyckokänslor, var lite "förbjudna". Jag kan väl inte vara glad för det som hänt, tänkte jag.

Men sanningen är den att jag utvecklats oerhört mycket. Denna utveckling var inte bara något som kom automatiskt, utan något jag kämpat hårt för, eftersom det var nödvändigt. Jag har tänkt tusen tankar, haft hundratals samtal, läst hyllmeter med böcker, gått kurser, gått på föreläsningar. Jag har gjort resor inåt i mig själv oräkneliga gånger. Jag blev plötsligt tvingad att se mig själv, förstå mina känslor och lära känna mig själv och mina behov på riktigt. Jag har tidigare skrivit om att det finns olika nivåer av förståelse för sig själv och andra människor. Jag behövde komma upp en nivå när det gäller att förstå min egen och andra människors kommunikation. Det är vanligt att människor skriver böcker, håller föredrag eller som jag; startar en inspirationsblogg och arbetar utåt och tar med andra på sin inre resa.

Jag är inte glad att jag har varit med om något riktigt hemskt, men jag är glad och stolt över den jag är idag och den kraft och energi jag lagt ner på att komma dit.
Det budskap jag vill sända ut till dig är att du är starkare än du tror. Denna oerhörda kraft, styrka och kapacitet finns inom dig och du kan komma åt den när du behöver den. Även om det kan komma tuffa tider så finns denna urkraft inom dig. Detta gäller vare sig det är en sjukdom, en förlust, en misshandel eller något annat. Vi överlever och förändras. Du kommer att bli starkare och du kommer att skratta igen! Tänk på att: De vackraste blommorna kräver en skogsbrand...

Tycker du att detta verkar vettigt eller tokigt? Har du själv liknande erfarenheter? Dela gärna med dig av dina tankar och erfarenheter!

3 comments:

Anonymous said...

Tycker att det du skriver ær fantastiskt bra, før det ær ju verkligen så. Att man liksom kommer ut ur något och ær så tacksam før att man fått vara med om det. Låter helt sjukt. Jag har ju min ætstrørning som har varit ett riktigt hel-te men som nu, gjort mig till en mer hærlig mænniska. Nær man ær inne i det, vad det nu æn ær så ær det ju såååååå himla jobbigt. Men sen då...nær man børjar se klart, ljuset, se livet igen. Det finns ju inget bættre æn det. Klart man helst velat slippa elændet, men jag kænner ændå att jag måste vara tacksam. Før utan den hær upplevelsen, hade ju inte jag varit den jag ær nu. Och jag har ju skrivit tidigare....just det som du oxå skriver. Att vilka otroliga øverlevare vi ær!! Urkraft!!

Anonymous said...

Fantastiskt bra inlägg.
Och det stämmer. Även fast jag hatar att jag behövt gå igenom en del saker så älskar jag förändringarna som skedde i mig... att bli en bättre och varmare människa är något jag alltid kommer kämpa hårt för.

För min skull, och för de jag kommer träffa i mitt liv. Jag vill vara en positiv påverkan i människors liv.

Katarina said...

Lena: Va underbart att höra att du tagit dig ur den värsta krisen som en härligare människa! Det är just det du skriver som jag försöker (men det är svårt) att sprida, alltså till de som ÄR i krisen nu - det blir bättre, kanske bättre än vad du tror!

Ja, vi är fantastiska!

Izza: Kul att du tyckte om inlägget! Det stämmer verkligen att efter regn kommer solsken. Och det är vi själva som skapar detta solsken, denna värme inom oss själva efter en tung och kall tid. Vi är helt enkelt tvugna!

Izza, jag tycker att du sprider massor med värme med dig blogg, så keep up the good work!