Nästa nivå.

Jag blir smått galen av att tänka på att jag behövde en rejäl smocka, eller trauma, eller uppvaknande eller vad jag nu ska kalla det för att ta mig till nästa nivå. Innan jag nådde denna nivå så var jag superlycklig, verkligen, och jag kan då och då komma att sakna det. Jag var då på den första nivån. Okej, vad snackar jag då om?

Jo, jag vill påstå att när vi befinner oss på den första nivån så är många saker väldigt enkla, åtminstone tror vi det. Lite förenklat: Olika situationer har enkla förklaringar, kommunikation är bara ord, känslor är konkreta och människor säger det dom menar i varje situation.

Nästa nivå är mer komplicerad och helt allmänt svårare. Men samtidigt sannare. Det går liksom inte att gå tillbaka till den första nivån om man väl åkt dit. Lite förenklat: Situationer är ofta oerhört komplexa, kommunikation är en konst utan dess like, känlsor är komplicerade och har många sidor och människor säger ofta raka motsatsen av vad de menar.

Nu generaliserar jag något i dessa förenklade teorier och nivåer. Givetvis kan vi befinna oss på olika stadium inom de olika nivåerna.

Jag kan dra ett ganska tydligt exempel:
Jag går in på ett rum för att medverka i ett möte med solsken i blick och mungiporna vid örsnibbarna. Jag möts av en tvärelak snubbe som ber mig fara och flyga eftersom allt är mitt fel eftersom jag kom 5 minuter sent. På den första nivån tar jag åt mig detta. Jag tar på mig de skador som skett och ber så mycket om ursäkt och mår sedan dåligt resten av dagen, eller kanske stressar jag till möten i flera år framöver för att undvika att uppleva detta igen?

På nästa nivå förstår jag att detta är inte rimligt. Kanske blir jag rädd eftersom personen håller på att frusta sönder. Jag vet dock att detta inte har att göra med mig. Kanske har denna peron haft en fruktansvärd morgon. Kanske är han nervöd inför mötet? Kanske är han döende? Jag vet inte anledningen, men jag vet att denna ilska finns hos honom och det är hans. Jag väljer nu att inte ta den till mig. Jag ber om ursäkt att jag kom fem minuter försent och säger att jag ser framemot ett spännande och intressant möte.

Det är inte tvärenkelt att alltid lyckas med konsten att avskärma sig från denna typ av omotiverade känskoattacker. Men man vet hur det ligger till. Jag vill inte säga att jag och andra som har denna insikt "står över" andra. Det är bara en annan nivå av kommunikation som jag tycker fler borde få insikter kring. Ibland kan jag faktiskt känna att jag förstår en persons beteende bättre än personen ifråga. Det är dock inte så eftersom personens undermedvetna har 100 % koll på detta, men kommunikationen mellan det medvetna och omedvetna har inte kommit igång.

För mig kom denna insikt när jag tvingades lära känna mig själv på en djupare nivå för påbörja mitt arbete med mitt inre efter ett trauma. Det är genom detta arbete jag kommit att tycka at jag själv är en helt okej person att spendera resten av mitt liv med och en person jag vill lära känna på riktigt.

Detta är oerhört värdefullt i livet. Det är kommunikation på en högre nivå. Kommentera gärna detta! :)