Förra året firade vi morsdag på Idyllen, ett supermysigt ställe. Mamma arrangerade allt som vanligt. En fantastisk dag. I år åkte jag och pappa och satte en bukett vitsippor på mammas grav. Sorligt och väldigt konstigt hur det kan bli. Min fina mamma.
2 comments:
Hej Katarina. Har tänkt fråga dig, men har inte riktigt vågat, vill inte göra dig upprörd om det blir så, inte alls min mening, och du kanske inte alls vill svara. Fullt förståerligt. Men det är så att eftersom du arbetar så mycket med coachning och "tänkande" överhuvudtaget tänkte jag fråga hur du jobbar för att hantera dödsfall. Lider själv av någon slags dödsångest som kom lite från ingenstans helt plötsligt. Har bokat en tid hos psykolog, men inte varit dit ännu. Kanske är det en bra början iallafall? Vad tror du?
Anonym: Jag blir inte upprörd och jag önskar att jag kunde ge dig ett riktigt bra råd men det är svårt och så individuellt. För mig har det varit viktigt att ha människor runt mig som jag känner förtroende för och prata med dom om mina känslor. Sätta ord på dem och tillåta dem. En annan sak som hjälpt mig är att tillåta mig själv att glädjas av det som var. Jag ler ofta när jag tänker på min mamma, alla fina minnen och all tid vi fick tillsammans är jag så tacksam för. Jag inspireras av min mamma trots att hon inte finns hos mig längre känns bra för mig, hon finns kvar i mitt hjärta. Slutligen tänker jag att jag måste gå vidare och glädjas åt allt jag har, det hade mamma velat.
Jag tycker att all tid du ägnar åt att lära känna dig själv bättre är så smart. Med hjälp av en psykolog kan du få hjälp med detta.
Jag läste några kloka ord för några år sedan: Människor runt oss kommer att försvinna av olika anledningar. Även dem som står oss nära. Men sig själv får man "dras med" hela livet. Därför är det oerhört viktigt att vara schysst mot sig själv och att bli sin allra bästa vän.
Detta kanske blev lite osammanhängande men nu måste jag sluta. Ta hand om dig. Skriv gärna igen.
Post a Comment