Hur uppfattas vi svenskar egentligen?

Idag har jag varit på en exportdag på högakusten nästan hela dagen. Det var en rätt okej dag. En man som var mer än okej var Colin Moon som pratade om "Intercultural understanding" - han var lysande! Grymt härlig människa som på sin brittiska propra engelska blandat med svenska med skön brytning berättade om hur den svenska kulturen (=how we do things around here) uppfattades utifrån. Så här uppfattade jag några utvalda delar av Colins ord:

r Vi svenskar är generellt mindre bra på att hantera folk vi inte känner. Vi tittar ner i golvet när vi står i en hiss osv. Jag tycker att vi borde bli bättre på att visa att vi ser människor, ett leende, en blick.

r Svenskar är generellt duktiga lyssnare och ta till sig vad som sägs.

r Vi är försiktiga i Sverige. En kontaktannons i Storbrittannien börjar ofta något sådant här: "Jag är en fantastisk människa som sysslar med segelflygning och simmar gärma med delfiner..." I Sverige låter det ofta: Jag är en vanlig snubbe på 56 jordsnurr..."

r Vi visar sällan känslor offentligt! Colin sa att det är klart att man inte vill göra bort sig, men det handlar inte om det utan att bjuda lite mer på sig själv!

r Vi planerar och strukturerar in nästan all tid! Colin sa att om han sa till oss att han hade ett möte nästa onsdag klockan 14:00 så skulle vi säga okej utan att reflektera över det. Om han sa så till sin vän Abdulla i Syd Afrika skulle han förvånat säga: Hur kan du veta det? Där planerar man inte in tiden så. För oss "time is concrete" för abdulla "time is a gift"...

Vad tycker du är typiskt svenskt?